onsdag 6 november 2013

En dag i taget

Ett steg i taget. Ena foten framför den andra.
Frustrationen växer när smärtan sätter in. Ignorerar den. Den blir värre.
Till slut nästan outhärdlig. Blickar ut över Zumbadeltagarna. Ser deras leenden. Min smärta är som bortblåst! Det är då jag känner VARFÖR jag kämpar med Zumban!

Jag vill förmedla en glädje. En rörelseglädje. En glädje i musiken!
Att alla kan vara med på sina egna villkor, det är så fantastiskt tycker jag!

Nu sitter jag i soffan och funderar och klurar. Hoppas verkligen att jag får hålla på med detta ett bra tag till! Att intresset hänger i hos deltagarna.
Nu är det dags att fördjupa sig i lite plugg..

Goder afton!

Idag, igår, imorgon

Idag säger jag att imorgon ska jag bli en bättre människa. Ehh.. Samma sak som jag sa igår om idag. Jomensörrusåatte..

Men för varje steg jag tar från gårdagen så är jag i framtiden och då är jag alltså egentligen en bättre människa än vad jag var igår?

Varje dag säger jag till mig själv att NU ska jag ta tag i allt det där som jag sa att jag skulle göra igår..

Det underliga är att jag alltid hittar andra saker som jag ju faktiskt kanske sa att jag skulle göra för längre sedan?

Vad konstigt det blev. Så jag tar tag i det som jag ska göra idag så behöver jag inte fundera på det i morgon. Eller?
Over and out..

fredag 1 november 2013

Sinnesrobönen, favorit i repris.


Envisheten segrar

Lång tid har gått sedan senaste inlägget. Har haft ett stort behov, men inte vetat vad jag skulle skriva.. Så mycket ord som vill ut, men svårt att formulera.

Tankarna har virvlat runt... Mycket som har hänt.
När jag ser tillbaka på året som gått är det ett turbulent år. Förlorat en vän men vunnit tusenfalt. Har funnit en vän som är en sån där underbar person som inte bara tar och tar av mig utan ger mig så otroligt mycket! Hon finns där för mig. Frågar hur jag mår och verkligen bryr sig om svaret. För henne ställer jag upp, i vått och torrt och det känns att man ger och tar. Inte bara ger. Tyvärr har jag varit ut för så mycket skit av personer som jag tidigare trott var vänner, så jag har varit totalt urholkad.. Ledsen. Misstänksam.
Men i en vänskap snackar man inte skit om varandra. Man hugger inte den andra i ryggen. Man bryr sig om att fråga och svara. Jag är inte någon felfri människa. Gör jag fel så vill jag få veta det. I ärlighetens namn. Inte få höra på omvägar. Säg det till mig. Men detta med omvägarna har drabbat mig hårt. På frågan om och vad jag skulle ha gjort så fanns inga svar. Så... Ja, vad säger man? Jag är tacksam att dessa människor kom in i mitt liv. För meningen var att så skulle ske. Man lär sig hela tiden. Och jag är tacksam för att jag har fått lärdomar. det gör fortfarande ont  själen när jag tänker på det, men jag försöker att inte låta det påverka mig.
Jag tar ett andetag och går vidare.
Det har varit flera dödsfall.. Den senaste, Martina, fick lämna oss alldeles för tidigt. Bara 40 år gammal tog cancern hennes liv. Förbannade jävla skitcancer!! Det går framåt i skolan, sakta men säkert och nu är det bara en bit kvar! Jag har precis avslutat en 5 veckor lång praktik på akutmottagningen på Ryhov.

Tiden har gått så fort! Jag har lärt mig massor och är tacksam för att jag fick så bra handledare som har guidat mig på denna resa! Nu hoppas jag att jag ska kunna hitta ett bra jobb också. Vill ju gärna jobba med det som jag utbildar mig till menar jag! ;)

Nej, dags att ta tag i den här dagen. Börjar med att hålla ett pass Zumba Gold med mina pantertanter på gymmet, vidare till en ridtur med en rar människa och sen lite kvalitetstid med min lille son!!

Ha en fin helg!