Ett steg i taget. Ena foten framför den andra.
Frustrationen växer när smärtan sätter in. Ignorerar den. Den blir värre.
Till slut nästan outhärdlig. Blickar ut över Zumbadeltagarna. Ser deras leenden. Min smärta är som bortblåst! Det är då jag känner VARFÖR jag kämpar med Zumban!
Jag vill förmedla en glädje. En rörelseglädje. En glädje i musiken!
Att alla kan vara med på sina egna villkor, det är så fantastiskt tycker jag!
Nu sitter jag i soffan och funderar och klurar. Hoppas verkligen att jag får hålla på med detta ett bra tag till! Att intresset hänger i hos deltagarna.
Nu är det dags att fördjupa sig i lite plugg..
Goder afton!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar