Simsalabim ett svettigt stim!!

WOW vilka pass det blev idag!

Började asgarva för mig själv igår kväll när jag insåg att jag hade dubbla pass idag på Huskvarna Fitness!!

Efter en intressant dag på LIA:platsen så for jag in till Huskvarna för att köra Zumba.
Laddad och taggad klev jag upp på scenen och ser dessa förväntansfulla tjejer på golvet.
Ett supersvettigt pass, leende tjejer och en energi utan dess like! WOW!!

20 minuters återhämtning (Nej, Tania Markarian, jag hade missat att ta med mig en shake eftersom mitt pulver var slut, men nytt väntade på mig hemma då jag kom hem), lite yoghurt och en Celsius (Hur fan ska jag nu lyckas somna??Hahaha!) och sen var det dags för nästa pass!

Susanna, raringen, var ju tillbaka från sin semester och var med på mitt pass! Så himla kul att bjuda in henne för lite gästspel!!
Jag upphör aldrig att förvånas över energin som förmedlas under ett Zumbapass.
Endorfinerna rusar i kroppen, musiken pulserar..

Leenden hos deltagarna, och kommentarerna som jag ofta får efter passen, det driver mig vidare!

Ikväll går mina tankar till anhöriga till den man som idag miste sitt liv i en tragisk olycka i Skärstad.
Jag påminns om hur skört livet är.
Ta tillvara på varje dag, för man vet faktiskt inte vad som händer.
Livet är för kort för att ältas. För att gnata om små jävla petitesser! Gillar du inte det jag gör eller säger, SKIT I MIG DÅ FÖR JAG GER FAN I DET!
Punkt.

Jag önskar att alla får känna den kärlek i livet som jag får! Varje dag!
Men nu ska jag ta och kramas med mina barn.
Det är livskvalitet!

Ha en fin kväll!

Ledig dag!

Ja eller egentligen ledig helg faktiskt!
För första gången på länge har jag inte haft skolarbete att fnula med.

Känns nästan lite busigt faktiskt!

Läste en status på Facebook.
Och började fundera.

Kvinnan ifråga är mor till en buspojke med Downs syndrom.
"Säger merparten av oss, verkligen, fortfarande, Mongoloid? 

Alla sköterskor över 40, som vi mötte förra veckan använde det uttrycket."

 Är detta ett ord som används inom vården?
Tydligen är det så...

Men jag funderar.
Är det åldersbetingat?
Eftersom vederbörande upplevde det som att alla sköterskor över 40 använde ordet?

Jag funderar.
Tror inte att jag faktiskt mött någon , annat än äldre personer som t.ex min farmor och farfar, som faktiskt använde ordet mongoloid istället för Downs syndrom.

En kille kommenterade att "borde man inte säga Ds istället? Ingen säger väl Multipel skleros t ex."

Med tanke på mitt framtida yrke så kan jag inte låta bli att vrida och vränga på diagnoser osv.
Det känns lite avigt att säga Ds.
Downs känns på något sätt mer ok.

Ms är ju en vedertagen förkortning, likt ALS (Amyotrofisk Lateral Skleros).
ADHD, ADD likaså.

Men tillbaka till mongoloid.
Vad kommer detta ord av?

Jag beger mig in i Wikipedia-världen:

Jag sökte på MONGOLOID och fick då svaret :
 Mongoloid är

• äldre benämning på person med Downs syndrom
• äldre form av ordet mongolid

 Då sökte jag naturligtvis på MONGOLID:

Mongolider (mongoler) var en av de tre huvudraser som människan traditionellt indelades i som den gamla rasbiologin kallade för den "gula rasen". Benämningen anses numer föråldrad och används ej då den kan uppfattas som rasistisk, och de anatomiska skillnaderna mellan etniska grupper är så små och otydliga att de inte kan betraktas som skilda raser.^[1] Ursprungligen var de koncentrerade till öst och sydöst-Asien och ansågs sedan ha utvandrat till Nord och Syd-Amerika, den Arktiska regionen och delar av Stilla havet.^[2] Till den mongolida rasgruppen räknades då, förutom asiatiska folkslag, även indianer, eskimåer och polynesier.^[3][4]

Mongolider ansågs ha allt från ljus till ganska mörk hudfärg och ibland andra fenotypiska "kännetecken" som exempelvis rakt hår, brett ansikte, höga kindknotor och mongolveck, den hudflik som ger ögat ett karakteristiskt utseende.^[2] Varifrån mongolvecken vid ögonlocken kom ifrån hade man flera teorier om. En teori gick ut på att mongoliderna länge levde i ett Istidsklimat i Asien och att mongolvecken då skulle fungerat som skydd mot reflektioner i snön och mot kyla.^[5] Andra menade att mongolvecken uppkommit som en slump genom det naturliga urvalet.^[6]

Intressant blev detta i mitt tycke, då min nyfikenhet genast blir ÄNNU större.

HUR kommer det sig att personer med Downs syndrom faktiskt får detta karakteristiska utseende?

Är det med vanligt med användandet av ordet mongoloid i något speciellt sammanhang? Eller är det geografiskt betingat?

Ha en bra dag där ute i världen!

Fredagsfunderingar...

I går var det dags för det årliga åldersbytardagen.
Konstigt egentligen att tiden flyger fram utan att märks?
Känner mig ungefär som jag gjorde när jag var 20. Fast kanske bara tröttare på kvällarna.. Typ..

Förr kändes det viktigt att fira det. Det skulle till partaj på kvällen. Och kul hade vi!
Man samlades, vännerna, och drack lite öl och hade kul.

Nu känns det inte så viktigt. Att samlas i goda vänners lag är naturligtvis fortfarande trevligt. Dock har vänskaran sållats.
Vänner man hade då umgås man inte längre med. Finns t.o.m. de, som inte längre är i livet.
En skrämmande tanke.

En del personer har man i sitt liv under en kort period. För att lära sig av.
Många människor har jag träffat genom åren, och de har alla satt spår av olika slag.
En del mer än andra.

Men är det något som gör mig skogsgalen, så är det när jag blir attackerad av ingen anledning alls.
När sanningar förvrängs, vrids och görs om till alternativa sanningar.
När ord sticks i en som knivar.
Vrids om.

Jag försöker att rannsaka mig. För det måste vara mig det är fel på?
Men nej, jag är ledsen, men det är det faktiskt inte.

Jag har sårat folk i mina dagar, men det är något som JAG har fått sona.

Jag har fullt upp i mitt liv just nu.
Med saker som glädjer MIG.
Och stärker mitt EGO.

Jag är hemskt ledsen för de som jag förlorat, men det sker av en anledning.

Men det gör mig fortfarande ledsen i alla fall.
En slags sorg far genom hjärtat.
Inte ett hej längre?
Inte ett grattis på födelsedagen?
Vet du, det sved faktiskt på ett underligt sätt.

Fastän det inte borde.
Jag borde skita i det totalt.
Men nej.
Jag skakar av mig känslan.
Och går vidare.

Känner mig som en maskros som envist trycker mig upp genom asfalten.
Men nu är det dags att gå vidare. Igen.

Ibland vill jag bara skrika.
Men jag backar.

Ler.
Går undan.

Många tankar som far igenom huvudet när jag sitter ensam.
Men det är nyttigt.
Man behöver rannsaka sig själv ibland.

Att må dåligt stundtals hjälper i alla fall mig att rensa skallen, reflektera och finna lösningar.

Andas, finns och se framåt.