Staketmeditation

Skulle ut och rida, men var tvungen att sätta om lite staket så att kamelerna har nåt att tugga på.
Det är skönt att sätta staket. Det ger tid för eftertanke.
En slags meditation.
Men det är ganska jobbigt när jag går där och funderar för mig själv.
Jag har ingen att ventilera mina funderingar med.

Jag kan ju inte ringa upp H och prata när jag sätter staket. Skulle bli synnerligen besvärligt.
Har man headset är det ju en sak, men oftast har jag inte det med mig.

Hrmmm..
Zumbasöndag minsann.
Ska bli skönt att köra slut på kroppen ikväll. Det brukar skingra tankarna och ångesten när den kommer krypande och hotar att ta över hela mitt väsen.
Varför denna ångest?
Jag har aldrig haft det innan. Men nu har den kommit krypande.
Och biter sig tag. Vägrar släppa.

Ska jag fly undan?
Ska jag slåss?
Varför skull jag göra något av det egentligen?
Jag har inte valt detta.
Det har krupit upp till ytan alldeles av sig självt.

Jag vet orsaken. Men den kan jag inte göra nåt åt.
Jag försökte. Utan framgång.
Jag har försökt. Men förstår inte.
Ska det få ta knäcken på mig?
Nej tack!

Varför ska jag behöva brottas med det?
Orkar faktiskt inte med detta med.
Har nog med mitt utan att behöva lägga på fler stenar på axlarna.
Men jag har inget val då det är andra som placerar stenarna på mina axlar.

Jag försöker kasta bort dem.
Men de kommer tillbaka.

Nån dag hoppas jag att de ger sig.
Jag backar undan. Försöker igen. Reser mig. Stapplar fram.

Fan heller. Jag tänker inte ge mig. Tänker inte försvara. Vad ska jag försvara? Finns inget.
Kasta vatten på en gås!
Japp.
Nu ska jag göra mig av med lite frustration.