Så måste det vara...
Jag fick ju fnatt i skallen i onsdags.
Skulle ju bara ut på en promenad för att värma upp mina arma värkande ryggmuskler så att jag skulle kunna rätta till det sen.
Men så fick jag ju för mig att jag skulle springa lite.
Och se det gjorde jag!
Strax över 4 km blev det och jag sprang heeeeeeeeeeeela vägen!
Omåttligt stolt över mig själv måste jag säga!
Jag är ju inte löp-människa.
Tycker inte om att bli sådär flåsig så man ser stjärnor och planeter..
Men så var det stora chocken antagligen som trädde in.
För se jag blev inte så flåsig som jag trodde!!
Fick inte ens någon nära döden upplevelse!!
Bara det i sig är ju chockerande!!
Ni som känner mig väl vet ju min inställning till löpning....
Maken är förmodligen i chock.
Jag VISSTE att det skulle leda till smärta efteråt.
Ja, eller jag misstänkte.
Och misstankarna blev sanna.
Vänster knä har nu ett par dagar bett mig att dra dit pepparn växer!!
Skit på dig jävla knäjävel!! Sa jag och smetade in knät med Aloe Vera Heat Lotion, plastade in med plastfolie och klättrade upp på stegen för att måla tak.
Aj fan sa knät och skärpte sig!
Idag på morgonen bestämde jag mig.
Idag ska den här fluffiga svensken ge sig ut igen!
Så på med löparskorna, krångla in sig i ett par cykelbyxor (HAHAHAHAHA!!!) , ladda iPoden och så iväg!
3,3 km på 26 minuter.
Jag gillart!!!!
Ingen nära döden upplevelse idag heller!!!
Men nu är det dags för en dusch, kamma sig och bege sig till tjejfest!!!
Have a najs löööööööööööööööördag!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar