Ångesthantering

Hur hanterar man ångest?
Den frågan har jag ställt mig själv många gånger nu de senaste dagarna. Känns som att den äter upp mig inifrån..
Men varför?
Jag är inte en person som låter mig nedslås av idioter i vanliga fall! Men nu bet det. Hårt. Försöker samla ihop mig och ta nya tag, men ångesten kom och hälsade på minsann. Bet mig.

Känslan kommer. Jag noterar att den är här, men försöker att släppa iväg den. Vill inte behålla den.

Du hör inte hemma här hos mig Herr Monster Ångest! Dra åt helvete! Du vet vem du kan parkera dig hos istället! Så jag släpper dig, här och nu.
Men det är inte lätt.
Hjärtat bankar och gråten är nära. Hela tiden.
Hur ska det bli imorgon då?
Om det känns såhär idag?

Bara grubblar. Funderar. Om och om igen. Måste hantera det här. Men inte på en duktighetsnivå, utan på en överlevnadsnivå. Gamla känslor rivs upp. Hade förträngt känslan av utfrusenhet och kränkning. Men det var såhär det kändes. Fast då var det med hot om misshandel utöver. Jag skulle ju minsann passa mig för att komma till skolan, för då skulle jag slås ihjäl.

Inte den nivån nu. Men känslan jag har i själen påminner om den rädslan. Kan inte visa mig svag. För då vinner ångesten. Beteendet var inte oväntat från ett av hållen, men de andra? Ja se det var oväntat.
Ett steg i taget. Kämpar för att hålla näsan över ytan. Drunknar snart i mina egna känslor.

Letar i känslorna. Finner faktiskt lite positivitet där! Jag kan!
Jag vill!
Jag SKA!

Börjar med positiviteten i passen idag. De skänker mig glädje!
Jag vet vad jag kan. Jag levererar.
Imorgon är en annan dag. Hade det inte varit för en föreläsnings skull hade jag hellre stannat hemma.

Nej, jag ger inte upp!
Tar ett djupt andetag och sätter ena foten framför den andra.
För jag kan.