Orka!!!!???

Alltså hur jag än bär mig åt så är det folk runt mig som tydligen inte kan klara sig utan att snacka om mig?
Jag har ställt upp för en del människor genom åren.
Mycket.
Jag tycker om att hjälpa vänner.
Men jag tycker inte om att bli utnyttjad.

Jag blir ledsen.
Ni förstår, jag är en alldeles vanlig människa med alldeles vanliga känslor.
Så vad är det som får er att tro att det är ok att utnyttja?
Att snacka om?

Varför kan ni inte acceptera mig som den jag är?

Varför bryr ni er inte om att ta reda på vem jag är?
Egentligen?

Varför kan man inte bara slå en signal till mig?
"Hej! Hur är det? Ska vi ta en fika?"

Men det är inte intressant.
Mie är en sån man snackar OM inte MED.

Mie kan vi få att göra saker.
Men vi behöver inte bjuda med eller in.

Nej. Hon är jobbig.
Men maken hennes är ju trevlig...
Hrmmm...
Hur gör vi då??

Bäst vore om vi slapp den där jobbiga Mie.
Vi tittar på henne på avstånd.

Hoppas hon gör bort sig rejält så vi får gnugga våra händer i förtjusning!!!!


Bitter?
Jag?
Jo en del.

Jag vill ha vänner jag med.
Trodde jag hade det.
Men de försvann tydligen.
Jag har några fåtal.
Såna där som faktiskt bryr sig.
Som frågar hur man mår.

Och som faktiskt bryr sig om svaret.
Jag saknar en del av de vänner som försvann.

Men det är tydligen nåt fel på mig eftersom de inte är kvar.

Hur ska man vara för att behaga er fisproppar?
Fisförnäm?
Det är jag inte.
Jag är bara en alldeles vanlig person.
Jag är ganska osäker.
Gömmer mig bakom en skämtsam fasad.
Men hur länge orkar man för att försöka vara fispropparna till lags?

Bra fråga.....

Nu tänker jag ringa min bästaste vän.
Hon ser hur jag mår.
Hon hör hur jag mår.

Hon finns där.
Jämt.
Min finaste Johanna!!!