Bokmal och blondinfunderingar?

Jag gillar att läsa.
Senaste boken var Avig Maria, av Mia Skäringer.
Hon har ett språk som jag gillar.
Lättläst. Roligt.
Vanligt.

Jag känner igen mig i så mycket av det hon skriver och önskar att jag kunde uttrycka mig som hon gör.

Hon sätter ord på mina tankar och funderingar....
Det gillar jag.
Gillar att hon är en alldeles vanlig människa med alldeles vanliga tankar.
I och för sig är väl alla månniskor vanliga?
Eller?

Hrmm..

Var ute och red i skogen med H idag.
Rackarns vad lätt det är att umgås med henne.
Inga krusiduller.

Raka puckar.
Men på ett sätt som inte sårar. För man vet att hon inte menar något annat än väl.

Finns det något värre än falska människor?
Isch.
När man vet att det går bakom ryggen på en..
När man får höra på omvägar att det snackas och det liksom känns som att man får en kniv i ryggen..

Jag har råkat ut  för det så många gånger.
Och jag fortsätter att tro alla om gott.
Tills motsatsen bevisas.
Då står jag där.
Med hakan vid knäna.

Och undrar hur jag kunde bli så lurad..
Utnyttjad. För se Mie hon är så jävla korkad, så henne kan man lura till månen!!
Hon ställer upp och fixar.

Jag är så blåögd ibland.
Men å andra sidan.

Det måste väl finnas en anledning till det?
Jag ser det som en positiv egenskap.
Jag ser mig själv som en ganska snäll person.

Men är jag så korkad?
Så blond?

Låter jag mig utnyttjas?

Jo, ibland gör jag nog det.

Jag har en inneboende önskan att folk ska tycka om mig för den jag är.
Jag vill inte slå knut på mig själv för att vara andra till lags.

Ibland skulle jag vilja vara en sån där stenhård typ som skiter i vad folk tycker och tänker om mig.
Men det är jag inte.
Jag bryr mig tyvärr i allra högsta grad..

Tar åt mig som en svamp.
"Skit i vad de säger".
Lätt sagt, men jag tar åt mig...

"Bry dig inte om dem"

Tyvärr bryr jag mig.
För mycket.

Nu däremot tänker jag skita i allt och spela jävla wordfeud ett tag..

Tjingeling!